17 augusti, 2022

”Men det är ju bara en hälsokontroll” Det där hjälpte knappt en person som var nervös inför sin stundande hälsokontroll. Det hjälpte inte alls faktiskt, och detta gjorde Ella klart för sin kära sambo. Hon berättade att det var den mest nervösa stunden på året, precis innan hon skulle dit. Som vanligt hade hon inte sovit någonting innan hälsokontrollen. Det gjorde hon nästan aldrig. På grund av hennes familjs historia med hjärtproblem var hon tvungen att gå en gång om året. Det var alldeles rimligt, det förstod hon också. Det var rimligt och bra att hon gick på hälsokontroll för att reducera oron för att något var fel. Ändå tyckte hon att det var väldigt jobbigt att gå. En paradox men en tanke som var verklig i allra högsta grad alldeles oavsett. Så hade morgonen kommit. Hon försökte alltid ta hälsokontrollen tidigt på morgonen för att slippa spendera hela den sömnlösa dagen med att oroa sig. Lika bra att dra av plåstret med en gång, tyckte hon. Klockan var nu 07:30 och Ella skulle infinna sig på hälsokontrollen klockan 09:00. Hon kände att pulsen var snabbare än vanligt. Tänkte att det kanske kunde påverka resultaten. Detta luftade hon med sin sambo som inte alls delade hennes oro inför hennes väntande hälsokontroll. Hon bad honom känna på halsen. ”Känner du? Känner du hur fort det slår?”. Han svarade lugnt att det inte var så konstigt, hon darrade ju som ett asplöv. Han sa att han aldrig sett henne så nervös inför en hälsokontroll förut. Hon höll med men sa inget om saken. Hon bad honom bara känna på halsen igen. ”Ojämna slag?” föreslog hon. Det måste de ju se på en hälsokontroll, tänkte hon. Så var det förstås. Så måste det ju vara. Det var inte bara pulsen utan tiden som gick väldigt fort den där morgonen också. Hon satt där med sitt glas juice och helt plötsligt hade klockan blivit 08:00. Det var dags att börja göra sig i ordning. Dags att börja pallra sig iväg mot hälsokontrollen. Mot det där fruktansvärda väntrummet som bara stirrar på en när man sitter där. Det skulle inte alls bli särskilt kul. ”Det kommer att gå bra!” försäkrade henne pojkvän som nu lagt ner telefonen och kommit till hennes sida bordet. Det var tryggande på något sätt. En hälsokontroll är lika läskig oavsett tröstande kram men det kändes ändå väldigt bra. Ella ställde sig upp, ruskade på sig, tog ett djupt andetag och gick för att sätta på sig kläder för dagen. Hälsokontrollen var nu 53 minuter bort. Om den inte var försenad, vill säga. Det hoppades hon att den skulle vara.

Vi börjar där vi slutade sist. Det känns som det enda rimliga. Ni som följt senaste inläggen vet att jag berättar en saga om ett dödsbo i Stockholm. Ni som inte följt detta får helt enkelt gå tillbaka och läsa gamla inlägg för att hänga med. Sist vi lämnade varandra hade grabbarna fått motorstopp på väg till dödsboet i Stockholm. Tiden började ticka iväg och den avsatta tiden kunde bli svår att hålla. Hur skulle de egentligen lösa detta? Vi får väl se. Någonting gick förbi bilens baksida. Jerry, som körde, var övertygad om detta. Problemet var att ingen annan såg det. ”Såg ni?” frågade han och likt i en film så var det han såg borta när de andra tittade upp. ”Vadå?” frågade de i kör och såg lite oroliga ut. Han svarade inte på direkten utan tittade ut i ett par sekunder. Problemet med huruvida de skulle hinna till nämnda dödsbo i Stockholm tycktes för några sekunder sekundärt. Vad hade det där varit, det som störde bakljusets röda strålar, bara några meter bort från fordonet? Han testade att starta bilen en gång till. Denna gång med en orolig känsla i kroppen. Den startade och dödsboet i Stockholm de skulle tömma kom plötsligt närmare. Närmare i teorin om ännu inte i praktiken. Men vad var det han hade sett? Han insåg att han ännu inte svarat sina vänner som satt tysta i baksätet. ”Ja just det, äh. Det var nog inget..” sa han och tittade bak på sina vänner igen. Den här gången var det uppenbart vad som tornade upp sig bakom bilen. Det var en människa. En lång och stor människa, till synes utan kläder – i alla fall delvis. Han gasade iväg, inte mot dödsboet i Stockholm nödvändigtvis. Bara iväg från platsen. De andra hade inte heller denna gång lyckats se vad som stått bakom bilen. Frågan var om de ens hade uppfattat att han sett någonting igen. De kanske bara trodde att Jerry var så sugen på att komma iväg till dödsboet i Stockholms utkant att han rivstartade. Han var trots allt gammal Rally-stjärna. I en hastighet som kraftigt översteg begränsningen på den väg de körde berättade han om sin upptäckt. Ett sus av obehag gick genom bilen. De försökte tänka bort det. De försökte fokusera på det dödsbo i Stockholm som de skulle städa och tömma. Men detta var svårt. Vem hade det där varit och varför bar hen inga kläder i slutet av november. Det hela var mycket, mycket märkligt.