Admin

Det fanns något med det gamla huset som var annorlunda från andra hus. Detta visste alla invånare i den lilla staden. Det var en anledning till att ingen hade satt en fot där på många år. Faktum är att det var lite oklart just hur länge det hade varit så. Ingen mindes när någon gått in i byggnaden senast. Det var nästan som att man låtsades att huset inte ens existerade. En dag förändrades allt. Huset köptes av en familj som flyttat till staden och därför saknade kunskap om den mystik. Vi hoppar fram till den första dagen då de kom till sitt nya boende. De öppnade dörren och klev in. De såg en spektakulär taklist ringla sig runt i taket. Kanske den mest spektakulära taklist de någonsin vilat ögonen på. Många saker var dock imponerande. De såg sig om. Ner i golvet, upp i taket, till höger och till vänster. Ingen sa något men alla tänkte samma sak: ”Vilket jävla hus”. Detta aktualiserades av den första som talade och det var Tom, familjens yngsta. ”Vad är det där för taklist egentligen?” sa han ”Ja, jag tänkte på också det. Den påminner inte om någon taklist jag någonsin sett” svarade hans pappa. Eftersom den befann sig ungefär 4 meter över deras huvuden gick det inte att undersöka den närmare. I alla fall inte utan en stege. De tittade på taklisten en stund till innan ett moln av damm plötsligt sköljde ner från den. Det må vara märkligt i sig självt, men det var något annat som fångat familjens uppmärksamhet när det hände. Det lät nämligen som att det kom en nysning där uppifrån. Var det deras nya taklist som nyst? Så kan det väl inte vara. Tom tog till orda igen: ”Nös den? Nös taklisten precis eller håller jag på att bli galen?”. Precis när Toms mamma skulle besvara frågan hördes en röst uppifrån taket. ”Galen vet jag inte. Men det lär ju definitivt göra dig förvånad att du kan prata med en taklist. Det hör till ovanligheterna där ute i världen, som jag har förstått det” Några sekunder av fullkomlig tystnad följde. Den bröts av att taklisten gav ifrån sig ytterligare nysning, sedan sa den: ”Herregud. Hur dammigt kan det egentligen bli på bara 100 år? Men ingen bryr sig väl om att damma en gammal taklist, kan jag tänka?”. Vad var det för märkligt hus de hade hamnat i egentligen?

Planerna har varit många och inget har riktigt gått som jag tänkt mig. Jag talar förstås om vigselringen jag köpt, och hur den ska ”överlämnas” till min förmodat trolovade. En oerhört nervös period har det varit – och nu är den äntligen över. Jag kommer idag att dra allting med min vigselring från början så ser vi hur långt vi kommer. Först och främst har jag vart lyhörd. Allt hon sagt om vilken typ av vigselring hon skulle vilja ha har registrerats. Om inte i anteckningarna på telefonen så i mitt huvud. Det stod tillslut relativt klart vilken typ av vigselring hon önskade sig. Jag tog klivet och köpte en vigselring. Nu var det bara det absolut största kvar: Hur den skulle ges till henne. Jag kände att detta var oerhört oklart. Såhär har mina tafatta försök att lämna över nämnda vigselring sett ut: På hennes föräldrars lantställe Jag vet inte hur romantiskt det är men hon har talat väldigt gott om det. Det var här hon tillbringade somrarna som barn och därför tänkte jag att det kunde vara kul. När vi fiskade. Var det ett bra läge att ge en vigselring? Jag landade i ett rungande nej. Den vigselring jag köpt var för fin och dyr för att vara i närheten av vatten. Det gick bort. På vår resa till solkusten Vi hamnade liksom alltid på solkusten i Spanien och vi visste inte riktigt varför. Vi gillade det väl, helt enkelt. Var detta en plats att lämna över en vigselring? Här velade jag mer än under första alternativet. Kanske var det en bra plats, kanske inte? Kunde det kanske vara osäkert att ge vigselringen även här? Jag menar, det kryllar av festande människor. För att inte tala om att risken att drabbas av ficktjuveri. Nej, det gick också bort. Vad fan skulle jag göra? Ja, så tänkte jag innan jag kom på den absolut bästa idén. Var hänger vi egentligen mest med varandra? Var finns största affektion i vårt förhållande? Jo, nämligen på vår bakgård, på terrassen vi låtit bygga där. Det var självklart där hon skulle få sin vigselring. Det var en perfekt kväll för något sådant. Vi hade hällt upp ett glas bubbel och njöt av solnedgången som formade en tavla över vattnet. Jag sträckte mig efter vigselringen som jag förvarat under bordet. Sedan tappade jag den genom springorna i terrassen och var tvungen att komma på en lögn för att få lägga mig och rota där. Härligt!

”Men det är ju bara en hälsokontroll” Det där hjälpte knappt en person som var nervös inför sin stundande hälsokontroll. Det hjälpte inte alls faktiskt, och detta gjorde Ella klart för sin kära sambo. Hon berättade att det var den mest nervösa stunden på året, precis innan hon skulle dit. Som vanligt hade hon inte sovit någonting innan hälsokontrollen. Det gjorde hon nästan aldrig. På grund av hennes familjs historia med hjärtproblem var hon tvungen att gå en gång om året. Det var alldeles rimligt, det förstod hon också. Det var rimligt och bra att hon gick på hälsokontroll för att reducera oron för att något var fel. Ändå tyckte hon att det var väldigt jobbigt att gå. En paradox men en tanke som var verklig i allra högsta grad alldeles oavsett. Så hade morgonen kommit. Hon försökte alltid ta hälsokontrollen tidigt på morgonen för att slippa spendera hela den sömnlösa dagen med att oroa sig. Lika bra att dra av plåstret med en gång, tyckte hon. Klockan var nu 07:30 och Ella skulle infinna sig på hälsokontrollen klockan 09:00. Hon kände att pulsen var snabbare än vanligt. Tänkte att det kanske kunde påverka resultaten. Detta luftade hon med sin sambo som inte alls delade hennes oro inför hennes väntande hälsokontroll. Hon bad honom känna på halsen. ”Känner du? Känner du hur fort det slår?”. Han svarade lugnt att det inte var så konstigt, hon darrade ju som ett asplöv. Han sa att han aldrig sett henne så nervös inför en hälsokontroll förut. Hon höll med men sa inget om saken. Hon bad honom bara känna på halsen igen. ”Ojämna slag?” föreslog hon. Det måste de ju se på en hälsokontroll, tänkte hon. Så var det förstås. Så måste det ju vara. Det var inte bara pulsen utan tiden som gick väldigt fort den där morgonen också. Hon satt där med sitt glas juice och helt plötsligt hade klockan blivit 08:00. Det var dags att börja göra sig i ordning. Dags att börja pallra sig iväg mot hälsokontrollen. Mot det där fruktansvärda väntrummet som bara stirrar på en när man sitter där. Det skulle inte alls bli särskilt kul. ”Det kommer att gå bra!” försäkrade henne pojkvän som nu lagt ner telefonen och kommit till hennes sida bordet. Det var tryggande på något sätt. En hälsokontroll är lika läskig oavsett tröstande kram men det kändes ändå väldigt bra. Ella ställde sig upp, ruskade på sig, tog ett djupt andetag och gick för att sätta på sig kläder för dagen. Hälsokontrollen var nu 53 minuter bort. Om den inte var försenad, vill säga. Det hoppades hon att den skulle vara.

Vi börjar där vi slutade sist. Det känns som det enda rimliga. Ni som följt senaste inläggen vet att jag berättar en saga om ett dödsbo i Stockholm. Ni som inte följt detta får helt enkelt gå tillbaka och läsa gamla inlägg för att hänga med. Sist vi lämnade varandra hade grabbarna fått motorstopp på väg till dödsboet i Stockholm. Tiden började ticka iväg och den avsatta tiden kunde bli svår att hålla. Hur skulle de egentligen lösa detta? Vi får väl se. Någonting gick förbi bilens baksida. Jerry, som körde, var övertygad om detta. Problemet var att ingen annan såg det. ”Såg ni?” frågade han och likt i en film så var det han såg borta när de andra tittade upp. ”Vadå?” frågade de i kör och såg lite oroliga ut. Han svarade inte på direkten utan tittade ut i ett par sekunder. Problemet med huruvida de skulle hinna till nämnda dödsbo i Stockholm tycktes för några sekunder sekundärt. Vad hade det där varit, det som störde bakljusets röda strålar, bara några meter bort från fordonet? Han testade att starta bilen en gång till. Denna gång med en orolig känsla i kroppen. Den startade och dödsboet i Stockholm de skulle tömma kom plötsligt närmare. Närmare i teorin om ännu inte i praktiken. Men vad var det han hade sett? Han insåg att han ännu inte svarat sina vänner som satt tysta i baksätet. ”Ja just det, äh. Det var nog inget..” sa han och tittade bak på sina vänner igen. Den här gången var det uppenbart vad som tornade upp sig bakom bilen. Det var en människa. En lång och stor människa, till synes utan kläder – i alla fall delvis. Han gasade iväg, inte mot dödsboet i Stockholm nödvändigtvis. Bara iväg från platsen. De andra hade inte heller denna gång lyckats se vad som stått bakom bilen. Frågan var om de ens hade uppfattat att han sett någonting igen. De kanske bara trodde att Jerry var så sugen på att komma iväg till dödsboet i Stockholms utkant att han rivstartade. Han var trots allt gammal Rally-stjärna. I en hastighet som kraftigt översteg begränsningen på den väg de körde berättade han om sin upptäckt. Ett sus av obehag gick genom bilen. De försökte tänka bort det. De försökte fokusera på det dödsbo i Stockholm som de skulle städa och tömma. Men detta var svårt. Vem hade det där varit och varför bar hen inga kläder i slutet av november. Det hela var mycket, mycket märkligt.

Hur många människor tror ni lider av psykisk ohälsa i Stockholm? Jag har för all del ingen aning. Bara för att just jag lidit av psykisk ohälsa i Stockholm kan jag inte påstå att jag har särskilt bra koll. För mig har det uttryckt sig genom att jag varit väldigt stängd. Utesluten från omvärlden med flit. Avståndstagande mot allt som närmat mig. Känslor, människor och sysselsättningar. Jag vet inget om psykisk ohälsa i Stockholm generellt, men jag ska ändå försöka tala om det idag. Vad kan man konstatera? Jo, att Stockholm är Sveriges överlägset största stad och att därför störst mängd människor med psykisk ohälsa finns här. Detta borde göra att det också finns störst mängd verktyg och personal för att hjälpa till med detta. Faktum är att jag faktiskt har lite erfarenhet här. När min psykiska ohälsa var som värst uppsökte jag ett ställe i Stockholm som arbetade med sådant. Det var inte någon psykologmottagning utan en organisation som hjälpte till med gemenskap. De petade in oss som hamnat utanför gemenskaper i en sådan. Detta för att vi skulle få känna på ”den verkliga världen”, eller hur man nu ska uttrycka det. Det var oerhört fint. Faktum är att min psykiska ohälsa tog en vändning till det positiva när jag träffade gruppen i Stockholm. Det var liksom roligt att komma dit, och det var en känsla jag inte känt på många år. Väldigt, väldigt fint. Åter till psykisk ohälsa i Stockholm, ur ett generellt perspektiv. Kan det vara så att stressen i stan bidrar till att allt fler får bekymmer? Jag tror tveklöst att det är så, utan att på något sätt vara en expert. Jag kan bara tala om mina egna erfarenheter av psykisk ohälsa i Stockholm. Bostadsstressen är en sådan sak. Den var ständigt närvarande för mig under ett decennium. Dåliga och ganska osäkra kontrakt. Flyttar till höger och vänster. Ruffiga områden och dyra hyror. Det var väldigt mycket som inte föll på plats för mig. Jag tror inte att det helt förklarar min psykiska ohälsa i Stockholm men jag tror helt klart att det spelar in. Vidare tänker jag att hela livsstilen man har i stan också spelar en avgörande roll. Man hävdar sig mer gentemot andra när man bor här, helt enkelt. Stockholms olika delar har olika status och därmed kan psykisk ohälsa triggas för de som står lägre. Låter det rimligt? Nu har jag delat mina tankar och jag tar gärna del av era också. Skriv i kommentarsfältet!

Det finns många anledningar till varför det är en dålig idé att vara full på jobbet. Jag anar att ni redan kan tänka på flera efter det att ni läste meningen. Varför ska man inte vara full på jobbet enligt er? Jag är nyfiken på att höra era tankar och funderingar om saken. Ni får gärna dela med er av det i kommentarsfältet. Med det sagt så vill jag förstås också ge min take på saken. Full på jobbet är en dålig idé, och jag talar från erfarenhet. Jag hade problem förr i världen innan jag fick bukt på dem. Då var jag tyvärr full på jobbet vid flera tillfällen. Eftersom jag hade haft alkoholproblem under en tid så var jag ganska bra på att smyga. Det tenderar ju att bli så. Även om jag var full på jobbet så behövde det inte gå ut över någon annan. Ja, så tänkte jag i alla fall. Men det hela var förstås något som jag övertygade mig själv om. I själva verket var det många som kände till att jag var full på jobbet. Sådant märks. Det märks och det skadar, inte bara individer utan hela grupper. Det misstaget var på mig. Jag kunde ibland vara full på jobbet eftersom jag hade varit ute dagen innan. Vissa gånger hade jag varit på efterfest fram till 6 på morgonen. Jag tog bussen till jobbet vid 07:30. Galet nog tänkte jag att detta skulle kunna fortsätta, att det var hållbart. Så var det inte. Det var raka motsatsen och jag förstod inte att det gick så brant utför som det gjorde. En gång var jag mer full på jobbet än jag brukade vara. Jag kände att jag inte riktigt hade kvar min motorik och vad jag än försökte ta mig för gick illa. Jag snubblade, jag tappade saker och jag sade fel och utförde arbetsuppgifter på ett inkorrekt sätt. Det var inte bra, och det höll min chef och mina kollegor med om. Det var dags för mig att sluta vara full på jobbet. Det var svårt att ge upp festandet men det fungerade. Det fungerade tack vare att jag fick hjälp, att jag fick redskap att hantera missbruket med.

VI trummar på med frågorna om fälgar. Jag har nu ägnat några inlägg åt detta men så länge fler frågor kommer in ger jag inte upp. Jag vill inte att någon ska känna att deras frågor är bortglömda. Som vanligt är vissa frågor om fälgar mer personliga och andra mer generella. Vi börjar med den första kategorin. Varför har du så stort intresse för fälgar? Egentligen har jag nog i grund och botten ett väldigt stort intresse för bilar. Ska man gå lite mer på djupet är mitt intresse för hjul och däck särskilt stort. Därmed är fälgar väldigt centralt. Jag tycker att fälgar kan lyfta en bils utseende på ett sätt som andra delar inte kan. Man har, som bilägare, ett utmärkt tillfälle att skräddarsy sin bil genom att sätta sig in i den här världen. Det är något jag gärna vill föra vidare. Jag tror att fälgar skulle vara något som många fler var intresserade av om de bara insåg vad man kunde göra med dem. Att matcha färgen på bilen med en läcker och fin fälg i en annan (eller varje inte samma färg) är oslagbart. När började du bli intresserad av fälgar och bilar? Både pappa och farfar var biltokiga och den senare jobbade till och med som bilmekaniker under många år. Det har alltid funnits ett stort intresse för fälgar och bilar i min familj. Jag har egentligen bara fortsatt arvet. Det ska bli spännande att se om min dotter ärver detta. Hon är 7 år nu och jag tycker att hon verkar bli mer och mer intresserad av bilen, och av dess fälgar, för varje gång vi åker någonstans. Man får hålla tummarna. Med detta sagt vill jag poängtera att det allra viktigaste förstås är att hon själv hittar vad hon vill göra. Jag ska inte styra det även om jag tycker att det hade varit roligt med en fascination och ett intresse för just fälgar. Vad har du för fälgar just nu? Just nu pryds min Volvo XC90 av ett par fälgar i aluminium, och i färgen mörk-metallic. Jag såg dessa när jag senast besökte återförsäljaren jag alltid går till och blev kär direkt. Sedan dess har vi inte separerats. De är oerhört snygga och nästa vecka ska jag se till att ha löst en bild på fälgarna. Jag måste rusa iväg nu men lovar att återkomma snart förutsatt att ni har fler frågor på temat. Skriv och hör av er så gör jag detsamma! Morsning korsning!

Helvete vad tiden går fort. Det inser jag nu när jag helt enkelt vaknar upp och är 40 år gammal. 40! Är det inte helt sjukt? Det är inte annat än att man blir: 1) dödsångestfylld och 2) nostalgisk. Idag ska jag fokusera på det senare. Jag har länge tänkt att jag ska göra en slags återblick på mitt arbetsliv. Någonstans måste jag börja och jag tänkte att jag skulle göra det i jobbet jag hade för ca 10 år sedan. Under 3 år av mitt liv jobbade jag med att utveckla passersystem. Vad menar du med det? Så tänker nog vissa av er nu. Jag kan därför gå igenom lite snabbt vad passersystem är för något. Det är alltså ett sådant system som företag av olika slag använder sig av. Det kan vara en simhall, en camping, ett stort kontorskomplex, en militärbas. Ja, ni förstår. Våra passersystem kunde användas till lite allt möjligt. Eller ”kunde” är väl fel ord. Passersystemet används trots allt fortfarande. Nu ska jag inte fokusera så mycket på nämnda passersystem. Snarare kommer jag att rikta mig mot det arbete jag hade. Ni vet, vardagslivet på företaget. Jag inser nu, efter att ha testat en hel del arbeten i livet att jag verkligen tyckte om detta. Att utveckla passersystem var roligt överhuvudtaget. Sedan var det ju ett helt fantastiskt gäng jag fick arbeta med. Det tror jag faktiskt, om jag ska vara helt ärlig mot mig själv, att jag uppskattade mest av allt. Det var ett oerhört roligt gäng människor som jag alltid var glad över att få träffa på jobbet. Eller ja, de flesta av dem i alla fall. Vi blev liksom vänner utanför arbetet med passersystemet. Det kändes fint. Än idag hänger jag en hel del med människor som jag arbetade med på den tiden. En annan sak som jag känner att jag saknar med tiden med passersystem var läget. När jag säger läget menar jag inte mitt känsloläge. Jag menar det geografiska läget. Vi satt alltså mitt i Stockholm. Så centralt man kunde vara. Dessutom satt vi högt upp med en jäkla utsikt. Få förunnat. Verkligen få förunnat. Passersystem var en fin tid på grund av omständigheterna runt omkring. Jag var inte tillräckligt bra programmerare för att koncentrera mig på det framöver. Därför bytte jag bransch. Jag är dock oerhört stolt för mitt bidrag till passersystemet. Det ska jag inte sticka under stolen med. Tack för mig idag. Tack också för att ni läser.

En marknadsundersökning kan lära oss mycket. Det var något jag fick berätta för ett litet företag som jag mötte förra veckan. Jag tänkte att jag skulle berätta lite om detta möte och det jag bär med mig från det. För det första ska sägas att detta företag varit enormt framgångsrika givet vilket bransch de verkar i och varifrån de började. Det var egentligen bara två tjejer med drömmar om att lyckas med tech som gjorde just detta. Nu har de bedrivit sin verksamhet i drygt 2 år och de har kört i 210 km/h hela vägen. Att utföra marknadsundersökning har inte direkt varit prioriterat och detta kan jag förstå till fullo. Nu hade tjejerna tagit in en PR-konsult som arbetade ungefär 20% och denne hade sagt att de gjorde rätt i att ta in någon. Någon vars expertis låg på just marknadsundersökningar. Nyttan av att låta genomföra en marknadsundersökning som kunde svara på några fundamentala frågor. De hade lyssnat till sin PR-konsult och konsulten hade sedan kontaktat mig. Jag åkte dit för ett första möte. ”Jaha, vad kan en marknadsundersökning göra för oss då, tror du?” frågade dem och jag måste erkänna att jag kunde skönja en skepticism i rösten och ansiktsuttrycken. Jag började berätta vad en marknadsundersökning generellt sett kunde generera för värdefull information. Jag fortsatte med att nämna att det helt berodde på vad man ville undersöka och huruvida det var genomförbart. Det är helt enkelt en fråga om att tänka rätt, att undersöka rätt saker. De tyckte att det lät lite flummigt i början men jag vände fokus ganska snabbt. Istället för att tala om marknadsundersökning generellt frågade jag dem om deras verksamhet. Vilka svar sökte de svar på? Det gick för all del väldigt bra för verksamheten, men vilka utmaningar hade de? Varför gick det inte ännu bättre? Efter idogt grävande kom vi fram till insikt efter insikt. Dessa insikter låg sedan till grund för vad man kunde tänka sig att en marknadsundersökning kunde rikta sig mot. Jag är av den bestämda uppfattningen om att det är bättre att starta väldigt brett och sedan smalna av allteftersom. Så gjorde vi även denna gång och mötet avslutades med att jag presenterade ett gäng frågor. Dessa frågor skulle utgöra marknadsundersökningen, om jag fick bestämma. Det var 5-6 stycken och de angrep flera olika aspekter av branschen, produkten och företaget. De ville ha en ganska bred marknadsundersökning och det var också det jag gav vem. Vi kom överens om att marknadsundersökningen skulle genomföras och så blev det. Resultatet kommer jag att behöva återkomma med nästa vecka. Vi hörs då!

Visste ni att min farfar drev flyttfirma i Mariestad? Nej, hur sjutton skulle ni kunna veta det. Ni vet väl knappt att jag kommer från Mariestad så varför skulle ni veta om flyttfirman? Dum tanke av mig men nu är den ute och som ni vet så suddar jag aldrig något jag skrivit. Ja, om jag inte har stavat fel då. Vad vill jag ha sagt med det? Jo, det var tyvärr så att vi förlorade farfar för ett par veckor sedan. Han var gammal och hade blivit sjuk och det är något som drabbar alla någon gång. Det känns, under omständigheterna, OK. Däremot vill jag passa på att tala lite om farfar. Han som hitintills varit icke-omnämnd i denna blogg. Han var en väldigt fin och företagsam man. Flyttfirman i Mariestad byggde han upp från grunden och drev till orimligt många år efter pensionen. Ja, även om han naturligtvis slutat bära särskilt mycket saker då. När han helt slutade på flyttfirman i Mariestad tog min pappa över. Han driver den än idag. Farfar slog upp portarna till verksamheten under tidigt 1960-tal. Jag tror att han hade jobbat på lokaltidningen i Mariestad innan han startade flyttfirma. Han sa någon gång att han bytte bransch för att han kände sig stark. Tidningar var ingen utmaning för hans starka armar, utan han behövde något annat. Han behövde tydligen en flyttfirma i Mariestad, och det gick ju väldigt bra. I början flyttade han i stort sett allting själv. Ibland fick han hjälp av sina bröder om det var något riktigt tungt som behövde flyttas. Annars både ägdes och drevs nämnda flyttfirma i Mariestad av honom och ingen annan. Uppdragen började komma in i snabbare takt. Folk i bygden var väldigt nöjda med hans tjänster och ryktet spred sig. Det var ofrånkomligt att anställa mer till hans flyttfirma i Mariestad. Detta gjordes därför. Han hade lärt känna lite folk på vägen och flera av dessa sökte jobb sedan industrin lagt ner. Jag tror att han anställde 4 personer samtidigt på hans flyttfirma i Mariestad. Farfar fick mer tid åt att driva företaget och se till att de logistiska hjulen snurrade. Det var stora och starka karlar han hade anställt så det skulle inte vara några problem att driva de andra delarna av verksamheten. Flyttfirman i Mariestad klarade sig bra och har så gjort ända in i våra dagar. Är det inte otroligt att det som farfar startade lite spontant för snart 60 år sedan fortfarande står på benen? Det tycker i alla fall jag!