Varför var sommaren ungefär 3 månader längre när man var barn? Beror det på att man var ledig, att man hade sommarlov? Att man slapp den bottenlösa ångesten som det innebär att arbeta och bara ha 4 veckors ledighet under årets bästa månader? Nuförtiden känns det ju som att semestern tar slut direkt när den börjar. Så, varför var sommaren längre förr? Personligen tror jag att en del av svaret går att finna i alla aktiviteter. Man gjorde helt enkelt mer som barn under sommaren. Jag minns att vi badade i stort sett varje dag, ofta flera gånger. Vi spelade fotboll på gräsplanen bakom skolan. Och vi spelade landhockey (eller streethockey som vi kallade det för att låta mer internationella) på asfalt runt om på olika skolgårdar och gator i stan.
Jag var aldrig ett särskilt stort fan av fotboll. Kanske för att bollsinnet inte var min starkaste sida. Jag var snabb och smidig på både skridskor och rullskridskor, och det gjorde mig till ett riktigt äss på streethockey. Det var alltid min grej. Kvaliteten på de olika självutnämnda hockeyplanerna i stan varierade. Vändzonen utanför vårt hus var stor och väldigt lite trafikerad. Men asfalten var av den absolut sämsta sorten. Den var kass. Säkert inte förnyad på 300 år, minns jag att jag tänkte.
Trots att jag var en av stadens bästa streethockeyspelare fick vi alltid åka runt i hela staden för att spela på asfalt som höll måttet. Ingen ville någonsin komma och spela på min plan. Jag minns att jag, vid ett tillfälle när jag var runt 10, blev ursinnig på mamma och pappa för att de hade valt en så dålig bostad. ”Vi har större hus än de flesta i den här staden, vad är problemet?” frågade de och jag kunde inte svara på studs trots att jag visste. Det var på grund av den jävla asfalten. Den som gjorde att man slog halvt ihjäl sig när man försökte åka baklänges. Den som gjorde att innebandybollen med strumpan i studsade okontrollerat och var omöjlig att hantera ens för den störste bollkonstnären.
Sedan en majdag omkring 1995 vände allt. Jag vaknade av ett dån från en uppenbart stor bil som tycktes köra långsamt fram och tillbaka på vändzonen. Jag klädde på mig och gick ut på tomten för att se vad det var. Och mycket riktigt. Killen som satt i det stora åbäket till fordon lade ny asfalt, på vår gata! Lyckan var total. Jag rusade in för att ringa min kompis Claes och berätta om nyheten. På bordet låg en handskriven lapp. ”Idag börjar de lägga ny asfalt på vändplanen. Nöjd nu eller? Älskar dig, Mamma”.
Jag var väldigt nöjd.